Alla inlägg under januari 2009

Av Pernilla Salo - 31 januari 2009 23:55

Härliga lördag, varför går du mot ditt slut? Eller, egentligen har väl inte lördagen varit sådär jätte härlig. Tyckte bara det passade in.


Nu sitter jag i vårat nya randiga rum medan ved blivit eld som dovt smattrar bakom ryggen på mig. Värmen har spridit sig i hela rummet, så här skulle det egentligen inte behövas några kläder alls. Dock är jag vänlig mot min omgivning och behåller dem på. Här känns det faktiskt som om man vore utomlands, kvavt och underbart varmt. Jag kanske skulle hämta bikinin från i somras och lägga mig här på golvet och låtsas. Låtsas som om jag vore någon annanstans och få tankarna på annat håll. Ja, det vore bra. Och två grabbar som är riktigt bra på just det där är Håkan och min alldeles egna Joacim. Och eftersom han på J inte är här för tillfället får jag nöja mig med Håkan. Vilket egentligen inte är fy skam!


Fredagen var förövrigt en pangkväll, då vännerna bestämde sig för att gå ut och äta. Mycket nyktert snack faktiskt, vilket har saknats på sista tiden. Ja, hur skulle man klara sig utan vänners mjuka ord och stora kramar? Det skulle säkert gå, men mindre bra.


Skulle jag kalla mig deppig? Njae, nä många andra skulle nog det. Men jag, jag skulle kalla mig rädd. Inte rädd som rädd för döden. Utan rädd för att göra fel saker de här sista dagarna. Rädd för att inte förstå när jag tittar in i de gamla ögonen jag så många gånger gjort. Rädd för att jag inte får reda på hur saker egentligen står till förens det har hänt. Orolig kanske skulle passa in bättre. Orolig för att jag inte kommer förstå eller orolig för att jag för tillfället inte förstår. Att fråga sig hur, varför och när har aldrig hjälpt mig. Varför skulle det göra det nu. Nej, att vara orolig är nog mitt sätt att visa att jag bryr mig. För ärligt talat har jag inte kommit på något annat som skulle kunna rädda dig nu.

Av Pernilla Salo - 29 januari 2009 17:27

Räkna dagar, det har vi väl alla gjort någon gång. Den färgglada egengjorda almanackan som man ivrigt kryssar för varje dag som går. Och har det inte varit dagar kvar till en resa, en konsert eller en födelsedag har det alltid varit julafton eller någon trevlig fest.


Ja, vi räknar ofta dagar och förväntar oss ofta glädje när den dagen väl kommer. Så vad händer när man inte vill räkna ner men ändå inte har något annat val än att göra det? Ja vad händer om det man räknar ner för inte alls är glädjande utan riktigt obegripligt och okontrollerbart? Hur räknar man då?

Av Pernilla Salo - 26 januari 2009 23:39

Blöta strumpor och röda kinder var kvällens tema. Ja, då förstår ni såklart att jag har jobbat. Kom hem därifrån för en stund sen efter många om och men. Ström som inte ville vara ström, arga gubbar som inte ville ha sina böteslappar och syner som inte ens du förstår dig på. För skoj var det. Och mitt skratt när något oväntat och hysteriskt roligt har hänt, kan pratiskt taget vara unikt. Det kommer från tårna, går igenom vänstra benet för att sedan gurgla runt i magen ett tag innan det bli till oväsen.


Jag har hittat en punkt idag och inte vilken punkt som helst. Utan punkten man ska trycka på när man har ont i huvudet. Den ömma punkten som gör så att man får huvudvärk. Och allt tack vare min masserande matkvinna. Och matkvinna säger jag för att mattant låter så tråkigt och så gammalt. Vilket hon inte är! Punkten lär förövrigt rädda många kvällar framöver då huvudvärken ständigt brukar hälsa på mig.


Fick även lära oss lite smaskiga massagerörelser idag vilket kommer komma väl till användning. Avslappningen var jag dock inte lika bra på, då jag efter en kvart började få kramper och inte kunde ligga still längre. Kroppen blev alltså för avslappnad. Det är verkligen inte likt mig. Eller jo, om man tänker tillbaka. Långt tillbaka!


Godnatt.

Av Pernilla Salo - 25 januari 2009 14:20

Med sju pannkakor rikare i magen, ligger jag nu i sängen och tar igen mig. Dels för alla dem jag åt, men samtidigt för att jag också fick steka dem alla. Man blir verkligen trött av att laga mat! Om pannkakor nu ingår i kategorin mat.


Sport, sport, sport på tv. Så inte undra på att soffan är fullsatt. Dock har två stycken rest sig därifrån och satt sig på tåget till Stockholm. Jag pratar såklart om min syster och hennes pojkvän. Tur för dem var att de hann  smaka på mina utsökta pannkakor innan de stack.


Var på nyårscabary med massa människor i går, närmare bestämt fjorton stycken. Dem andra sa att det hade varit bättre andra år medan jag aldrig hade sett någon bättre cabary. Kanske kan det bero på att jag aldrig varit på cabary innan heller. Måste bara tillägga att det ser så kul ut och agera någon annan, sätta in sig i en roll och sjunga påhittade sånger. Dock har det aldrig varit något för mig, då jag praktiskt taget hatade teatern i skolan på Ilanda. Kanske för att jag var lilla blyga tjejen längst bak, men bara kanske.


Nu måste jag återgå till tv, eller måste och måste, det känns som det enda rätta just nu. Tjing!

Av Pernilla Salo - 23 januari 2009 23:18

Elaka människor gör elaka saker. Det bara är så och kommer alltid vara. Men ibland gör bra människor elaka saker. Och det gör nästan ondare!

Av Pernilla Salo - 22 januari 2009 22:24

-Nu känns det som att jag erövrat det jag kan och vill, så nu är jag nog rätt nöjd!


Håkans ord efter sina två rockbjörnar ikväll för "bästa album" och "bästa liveframträdande" 2008.


Vilket skön känsla den killen borde somna med i natt. Tanken på att han kommit dit han vill med både karriären och familjen. Tanken på att han lyckades när alla andra tvekade. Tanken på att han slog alla med häpnad. Njut Håkan, njut! Du förtjänar det. 

Av Pernilla Salo - 21 januari 2009 22:48

Jag kan luta mig tillbaks och vila nacken på en av de sju kuddarna jag faktiskt har i min säng. Titta upp i det vita taket och känna ett sådan lugn. Det är otroligt, men dock så skönt!


Dagen har varit ack så kort, men behövligt kort. Har hunnit med det jag velat, alltså inte många saker. Träffade även en av mina gamla lärare på Friskis vilket var oväntat trevligt. Vi pratade om skolan, alltså Infokomp. Även om människorna som gick på Ilandaskolan och såklart hennes egna liv. Hon verkar ha fått allt uppordnat även om jag såg en glimt av dysterhet i ögonen. Kanske fungerar jobbet inte lika bra som det borde, kanske har den lille skrikit hela kvällen, eller så är det hennes lite gnälliga men ändå härliga röst som får mig att tro det.


Gamla återseenden är alltid trevligt och jag tror det ger så mycket mer än vi tror. Vi är tillbaka till den tiden, där vi stod då. Fast bara för en stund. Vi även tror och hoppas saker vi gjorde då. Dock drar verkligheten en i tröjärmen efter en stund. Och tur är väl det. Annars hade jag inte varit där jag är idag!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Sök i bloggen

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12 13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards