Hon var en sådan man uppskattade

och i stora drag behövde.

Hon var en sådan som hjälpte familjen att kratta löv,

och som samtidigt skötte sig bra i skolan.

Hon var född till en ängel.

och hade lätt för sig,

dock desto svårare med vännerna.

Hon var duktig på att finnas till,

samtidigt som hon var pigg på att springa.

Hon hade ärvt hennes farmors fria tankar

och hade därför ett andrum, ingen ens hade varit nära.

Hon hade morgnar som ingen annan,

och kvällar där hon grät sig sömnig.

Men det var inte så att någon märkte.

Hon blev därför grannskapets förebild,

och den vackra flickan bland släkt och vänner.

Samtidigt virvlade orkaner runt i henne,

redo att bryta sig ut.

Dock spred sig ändå lugnet,

i familjens hus och i deras huvuden.

För hon var ju trots allt en ängel.

Hon var ju deras ängel.

Så hon fortsatte mörka sina värsta farhågor.

Eftersom dem älskade henne,

som den ängel hon inte var.

Hon undvek att titta dem i ögonen,

eftersom dem annars skulle se rakt igenom henne.

När hon ljög dem rätt upp i ansiktet,

men inte för sig själv.

För hon var ju trots allt,

hon som flätade bäst flätor,

hon som älskade mormors gräddtårtor

och dem söta födelsedagskorten.

Hon fick bete sig som den hon hade blivit,

även om själen hennes var redo att bryta sig fri.

Så hon vande sig med dem goda orden,

och dem bleka skratten.

Hon vande sig med lovorden,

och den nya stora cykeln.

Hon var van vid att se sin mamma,

öppet berätta för världen,

vilken ängel till flicka hon hade.

Men sanningen var ju den,

att det inte fanns någon ängel.

Det fanns bara en flicka,

och det var det hennes omgivning inte kunde leva med.