Det enda jag hörde va skrik.
Som rödljus och lågor, panik.
En familj att tillhöra,
en värld i total röra.
Sa Herren som fängslats med spik.

Vi trodde vi hade en chans.
I alla fall någongång, någonstans.
Men vårt steg var för stort,
i en värld fylld av skrot.
Hör du Herren, jag bjuder på dans.

Jag hade nog vågat, jag svär.
Som dem fattiga och dem med gevär.
Så att jag åtminstonde fick vara,
upp och ner i en snara.
Och lära mig stava till kontrarevolutionär.
 
Men som frågetecken, utan svar.
Lever jag nu i alla mina dar.
Likt en padda ut i skogen.
Lika onormalt omogen.
Vore jag om jag sa vem jag var.

Kära förebild.

Trodde du hade smutsat färdigt.

I alla fall på min trappa och golv.

Hoppades på förbättring.

Hoppades egentligen inte på någonting.

Men hade kunnat offra, en soffa eller så.

Om du bara betalade av dina skulder.

Kanske hade du då kunnat få låna.

I alla fall min tandborste någongång ibland.

Kära förebild.

Trodde du skulle rycka upp dig.

Eller i alla fall tvätta ditt hår.

Hade hoppats på nya löften.

Eller inte hoppats på någonting alls.

Kunde du inte åtminstonde tacka.

Dina arbetskamratar och mig ibland.

När dem höll dig fast vid jobbet.

När jag höll dig fast vid livet.

Kära förebild.

Kan inte hitta dig bland skulderna längre.

Eller för den delen, någonstans.

Har lärt mig att förklara, varför du inte finns.

Varför du inte är hemma när jag sover.

Har tillslut lyckats förklara.

Men aldrig lyckats förstå.

Varför jag aldrig har haft någon förebild.

Hur många chanser får man egentligen?

Säg mig, varför ger man bort sina chanser, gång på gång?

Jo, kanske ger man hur många chanser som helst, kanske gör man helt tvärtom. Just för att bevisa att man aldrig tänker bli som den människa man hatar mest av allt.

Rädd för att mitt hjärta ska gå sönder.

Eller i alla fall nästan.

Så länge vi andas tillsammans är jag lugn.

Lugnare än själva himlen en vindstilla natt.

Men när det brusar upp,

när vindarna börjar vina och hästar inte kan stanna.

Det är då vi tar ett extra andetag.

Mitt hjärta och jag.

Då har jag redan glömt bort,

vart jag en gång fann det där lugnet ifrån.

Så mitt i stormen är jag fortfarande förvirrad.

Fortfarande vilsen.

Försöker lära mig att stanna upp.

Ta fram lugnet, krama den underbara människa som skänkt mig gåvan.

Men jag kan inte vinna över min stolthet.

Kan inte bråka när envisheten är starkare än mig själv.

Så jag rasar, utan fallskärm.

Rakt ner, i avgrunden.

Innan jag fångas upp av dig.

Innan du räddar mig, en gång till.

Ryser.

Fryser.

Är rätt nöjd nu.

Förutom skratten jag inte klarar av att ta.

Skratten jag inte klarar av att genomföra.

Ändå rätt nöjd.

Förutom pressen jag inte vågar känna till.

Pressen som gror i ryggraden.

Redo att infektera hela mig och lite till.

Lite till av det jag älskar.

Är rätt nöjd, även om jag letar efter hinder.

Letar efter motgångar och klippor att undvika.

Även om inte människor vet hur man ler tillbaka.

Eller knappt vet hur man botar sig själv.

Dem tror att dem älskar mindre.

Nu när dem står på egna ben.

Tror att dem blir älskade mindre.

Nu när halva hjärtat svartnat och fallit av.

Det skrämmer mig.

Annars är jag ändå rätt nöjd.

Även om utsläppen äter upp våra barn.

Barn som från början inte fanns att tänka på.

Trots förvirrade människors perversa tankar.

Trots att den surrande, snurrande pingisboll vi lever,

Snart slutar att spela med.

Ryser.

Fryser.

Är dock fortfarande rätt nöjd.

Jag är ledsen.

För att jag är här, men inte tillräckligt mycket.

För att jag snor er tid, men inte fulländar den så som jag vill.

För att jag saknar ord när ni kan tänkas behöva dem.

Eller kanske är det bara tiden jag saknar.

Den underbara tiden som hänger oss i hälarna.

Som jagar oss om nätterna och inte vill stå still.

Kanske är det inte tiden som går för snabbt,

Utan jag som inte hänger med.

Som inte orkar springa ikapp den,

Som inte orkar säga ja.

Jag är otroligt ledsen.

För att jag kastar med min vän,

Fram och tillbaka.

För att jag slutat prioritera min vän.

Min vän tiden.

Jag är ledsen för att människor drabbas,

För att människor bli utan.

När jag låter bli, går förbi och lämnar kvar.

Jag tillåter mig inte att vänta.

Jag tillåter mig bara att köra.

Men jag är vilsen.

För vilsen för att våga köra.

Samtidigt som dem ljusgråa molnen skyndar iväg,

far vi framåt mot oändliga oaser.

I samma takt som snöflingorna träffar rutan,

dunkar mitt hjärta, vilt och hett.

För människor som satt spår i vardagen,

för människor som fortfarande räddar liv.

Jag är inte på väg hem, utan istället långt bort.

Något som får mig att tvivla en aning.

Så jag följer dem vita stjärnorna,

som smälter när de stöter i marken.

Jag följer dem och andas in lugnet.

Lugnet jag trodde jag hade lämnat hemma.

Jag tittar på dem och ser något nytt.

Som en stad under vattnet, som en flod upp och ner.

Jag följer dem och jag drabbas inte av panik.

26 dagar ekar istället i mitt huvud.

26 hela dagar.

En kamp jag tänker slutföra.

Tillbaka på banan igen, starkare än någonsin. Starkare än männen i baren och mobbarna på högstadiet. Tillbaka med ny vind i håret, vindar från fjärran länder. Länder vi besökt med glömt bort att ta tillvara på. Tillbaka med bruna knogar och en randig kropp. Mjuka hårstrån som fryser i takt med den bitande kylan. Jag är tillbaka och det känns rätt bra.